1 Macc 16

a 1. 1 Mack, 13,53

Simon sänder sina söner mot Cendebeus; denne besegras. Simon och två av hans söner mördas. Hans son Johannes efterträder honom.

1 Men Johannes begav sig upp från Gasara och berättade för sin fader Simon vad Cende-beus förövade. 2 Då kallade Simon sina båda äldsta söner, Judas och Johannes, till sig och sade till dem: »Jag och mina bröder och min faders hus hava fört Israels strider allt ifrån vår ungdom ända till denna dag, och det har lyckats att under vår ledning rädda Israel många gånger. 3 Men nu är jag gammal, och I ären genom himmelens nåd i eder bästa ålder. Så träden då i mitt och min broders ställe, och dragen ut och striden för vårt folk. Och må himmelens bistånd vara med eder.» 4 Han utvalde därefter från landet tjugu tusen stridbara män, så ock ryttare; och de drogo mot Gendebeus och stannade över natten i Modein. 5 Men bittida om morgonen bröto de upp och tågade ut på slätten. Då kom en stor här emot dem, fotfolk och ryttare; och en bäck skilde härarna åt. 6 Johannes och hans folk lägrade sig nu mitt emot fienderna. Men när han såg att folket skydde för att gå över bäcken, gick han själv först över; och då männen sågo honom göra så, gingo också de över, efter honom. 7 Han delade nu sitt folk, så att ryttarna kommo mitt ibland fotfolket; motståndarnas ryttare voro nämligen mycket talrika. 8 Och de blåste i trumpeterna, och Cendebeus med sin här drevs på flykten, och många av dem föllo slagna; de övriga flydde till fästningen. 9 Vid detta tillfälle blev Johannes' broder Judas sårad. Men Johannes förföljde dem ända fram till Cedron, som Gendebeus hade befäst. 10 Och då de nu flydde till vakttornen på Asotus' mark, brände Johannes upp denna stad i eld. På fiendernas sida föllo vid pass två tusen man; men Johannes vände välbehållen hem igen till Judeen.

11 Ptolemeus, Abubus' son, hade blivit satt till befälhavare över slätten vid Jeriko. Och han hade kommit i besittning av guld och silver i mängd; 12 han var nämligen översteprästens måg. 13 Därför blev hans hjärta högmodigt, och han fick i sinnet att bemäktiga sig landet och uppgjorde svekfulla planer mot Simon och hans söner, i avsikt att röja dem ur vägen. 14 Nu plägade Simon resa omkring till städerna i landet för att sörja för deras bästa. Härunder kom han ock ned till Jeriko med sina söner Mattatias och Judas i elfte månaden, det är månaden Sabat, av år 177. 15 Och Abubus' son tog i sviklig avsikt emot dem i den lilla fästning, vid namn Dok, som han hade byggt, och gjorde för dem ett stort gästabud, sedan han förut hade gömt manskap där. 16 Men när Simon och hans söner hade blivit druckna, stodo Ptolemeus och hans män upp och togo sina vapen och trängde in till Simon i gästabudssalen och dräpte honom och hans söner, så ock några av hans tjänare. 17 Han begick sålunda en stor trolöshet och vedergällde gott med ont.

18 Sedan skrev Ptolemeus ett brev härom till konungen och sände bud till honom, med begäran om att han skulle skicka krigsfolk till hans hjälp och åt honom överlämna landet och städerna. 19 Andra bud sände han till Gasara för att röja Johannes ur vägen. Och till överstarna sände han brev med uppmaning att de skulle infinna sig hos honom, så ville han giva dem silver och guld och andra skänker. 20 Andra åter sände han åstad för att taga Jerusalem och tempelberget i besittning. 21 Men en man skyndade i förväg till Gasara och berättade för Johannes att hans fader och hans bröder hade blivit dödade, och att Ptolemeus hade sänt folk åstad för att dräpa också honom själv. 22 När Johannes fick höra detta, blev han mycket bestört; och han lät gripa de män som hade kommit för att döda honom och lät avliva dem. Ty han hade fått besked om att de sökte efter tillfälle att döda honom.

23 Vad nu mer är att säga om Johannes och om hans strider och om de bedrifter som han utförde och om huru han åter byggde upp murarna och om allt annat vad han gjorde, 24 det finnes upptecknat i krönikan om hans översteprästämbete, allt ifrån den tid då han blev överstepräst efter sin fader.